Mamma Med Tvångssyndrom, Tourettes Syndrom, Ångest....

Inlägg publicerade under kategorin Tvångssyndrom, Ångest & Oro

Av Karolina - 16 juni 2011 00:43
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Karolina - 11 januari 2011 01:37

Hej!


Det var ett tag sedan jag skrev sist. Det har hunnit vara julafton och nyår. Allt gick bra förutom en lättare ångestattack på julafton.

Jag fick nog en dag i mellandagarna på alla dessa fruktansvärda panikångestattacker så jag säkte hjälp och bestämde mig för att ta tag i mitt liv, en gång för alla.

Jag beslutade mig att lägga stor kraft på att ta mina tabletter varje dag och inte slarva. Efter att ha tagit tabletterna varje dag nu i två veckors tid så mår jag mycket bättre. Jag har så smått börjat leva igen.

Jag drabbades av ett bakslag i mellandagarna då jag lade mycket själ och hjärta på en sak som blev en sån besvikelse tillbaka. Folk förändras aldrig tyvärr.

Jag har hittat så mycket annat här i livet som gör livet värt att leva. Detta året ska bli mitt år.

Det är skillnad på att leva och att hålla sig vid liv.


Jag lägger upp en bild från när jag startade min blogg, i Augusti 2008.


  



ANNONS
Av Karolina - 23 december 2010 22:03

Julen har alltid varit en glädjetid för mig. Jag älskade Julen förr och det var min absolut bästa högtid på året. De senaste åren har jag dock fått ångest över Julen. Det är något som gör mig ledsen. Det är något som mitt hjärta sörjer.


Jag har ju förlorat min familj, mitt liv. Jag har ett stort hål i mitt hjärta. Jag önskar att allt var som förr...



Julen 2005

Jag saknar er!


           




Av Karolina - 13 december 2010 01:28

Jag måste finnas, jag måste. De lever sitt liv genom mig...


  

Av Karolina - 27 november 2010 20:47

För att göra en lång historia kort, så har jag kräkts för första gången på över 20 år. Jag lider ju av Emetofobi, rädsla för att kräkas. Jag har klarat mig undan magsjukan i alla dessa åren trots att barnen både haft den ena och det andra. Jag minns att jag kräktes senaste gången när jag var runt 6 år gammal.

Denna gången slutade det inte som alla andra gånger. Det började med att Vilde blev sjuk på fredagskvällen och sex timmar efter honom blev Tomas sjuk. Jag trodde absolut inte att jag skulle bli sjuk, för jag kunde ju inte bli sjuk i magsjukor, trodde jag. Dagarna gick och allt började bli som vanligt igen, fram tills onsdagen. Då blev Fredrik sjuk, fast det kom bara från ena hållet, det nedre hållet. Jag gick runt hela onsdagen och mådde lite illa och hade ont i magen. Efter att vi hade lagt oss så började jag må ännu sämre och på natten gick det inte mer. Jag fick springa på toa och hade diarré. Efter en stund blev illamåendet fruktansvärt och jag kunde inte hålla inne det längre. Så jag kräktes. Bara en gång, vilket var tur.

Nu vet jag hur det känns. Men var det verkligen så hemskt så att jag behöver gå runt med ångest och rädsla resten av året? Jag vet faktiskt inte. Hade jag kräkts 10 gånger så kanske jag hade tyckt det? Det är svårt, för nästa gång kan vara det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Av Karolina - 24 november 2010 19:54

Jag har egentligen alltid haft tvångsproblem i livet. Redan som liten undvek jag att ta i "äckliga" och "smittade" saker, som dörrhandtag, hissknappar osv.


Jag fick diagnosen Tvångssyndrom när jag var 21 år. Jag hade precis fått min första son, Liam och året var 2003. Jag orkar egentligen inte skriva så mycket om det, men kan säga att jag blev livrädd för att jag på något sätt skulle drabbas av något som skulle lämna min son ensam, utan sin mamma. Jag var tvungen att skydda oss från allt jag kunde skydda oss emot. Ganska snabbt gick det till överstyr och helt plötsligt stod jag där och kunde inte gå utanför hemmet.

Jag förstod inte vad det var för fel med mig, förutom att jag höllt på att gå under totalt.

Sen en kväll i November 2003, så satt jag och såg en dokumentär om en tjej med Tvångssyndrom. Då gick det upp för mig att det var detta jag hade. Jag accepterade direkt att jag hade Tvångssyndrom och dagen efter ringde jag till psykiatriska mottagningen här på sjukhuset som efter lite bråk, gav mig en akuttid redan samma dag. Läkaren jag träffade där gav mig direkt en diagnos i stort sätt och långtidssjukskrev mig. Jag var så psykiskt utmattad vid den tiden och detta besöket räddade förmodligen mitt liv.


Jag hade bestämt mig tidigt i livet för att ha två barn tätt. Därför bestämde jag mig för att skaffa ett barn till MITT i all kaos. I November 2003 blev jag gravid med Melvin  och under denna tiden var jag helt emot att börja med medicin, fast läkarna vill det. Jag vägrade och sa, så fort bebisen är född så kan jag fundera på det. Nu när jag är gravid så funderar jag inte ens på det. Melvin föddes en augustinatt 2004 och lyckan var total. Jag började fundera mer på medicinering. Jag hade en vän då som också har tvångssyndrom och hon tog medicin. Hon mådde mycket bättre. Hon fick mig till att våga...

I December 2004, började jag äta Zoloft mot Tvångssyndrom och redan efter någon vecka mådde jag enormt mycket bättre. I små steg började jag leva ett bättre liv, tillsammans med mina två barn som inte känt någon annan mamma än en sjuk mamma.


Idag mår jag mycket bättre, men jag får jobbiga problem ibland. Jag testade tidigare i höst att sluta med min medicin, men redan efter två veckor kom jobbiga tvång tillbaka som jag varit av med i flera år. Så jag får acceptera att troligen medicinera mot detta hela livet. Och om jag aldrig blir bättre än så här så är jag ändå nöjd. För en gång i livet var jag riktigt, riktigt sjuk i detta.


  

Av Karolina - 21 augusti 2010 19:07

Jag blir så jäkla trött, på mig själv alltså! Jag har en förmåga att vara såååå rolig inför folk. Jag är väldigt social, humoristisk, pratglad och porrig inför andra människor och framförallt för män. Äldre män!

Jag tänder bara på äldre män, uteslutande. Min sambo är 11 år äldre än mig och jag kan inte se mitt liv tillsammans med en yngre man än mig själv. Jag kan inte se mitt liv tillsammans med nån annan än min älskling ändå, men ni förstår vad jag menar.


Detta är ett sånt stort problem för mig. Jag får för mig att folk tröttnar på mig, för att jag är så impulsiv och pratar hela tiden!? Jag har försökt hela livet att lugna ner mig, andas, ta det lugnt och låta andra få en syl i vädret. Det funkar, i 3 minuter ungefär, sen är jag igång igen.


Var sitter problemet? Är det i barndomen? Avsaknad av något i barndomen? Någonstans måste något ha gått fel, väldigt fel.


Dessutom verkar folk tro, att jag inte har känslor? Att jag är någon form av robot?

I och med att jag är som jag är. Men bakom det här roliga, pratiga och porriga skalet finns en människa med känslor. En riktig människa, som alla ni andra.


  




Av Karolina - 7 januari 2010 18:29

Idag är jag så deprimerad och ledsen. Jag vet inte varför. Egentligen ska man ju vara hur glad som helst nu. Ny lägenhet, en man jag älskar överallt annat och som älskar mig lika mycket, tre helt fantastiska barn, stundande bröllop senare i år m.m


Men ändå....ändå är min själ trasig. Det kan ju troligen vara så att jag är helt sönderstressad med flytten? Vi är fortfarande långt ifrån utflyttade från det förra stället och måste vara därifrån i dagarna. Eller så kan det vara så att jag slarvat så mycket med min medicin på senaste tiden? Troligen lite av allt.


Idag har jag bara legat hela dagen i sängen och inte orkat gå upp. Jag som ändå alltid brukar kunna "ta mig samman"? Men inte idag tydligen.


Hjälp mig att hålla mig vid liv!   



Som min exman en gång sa, "Det är skillnad mellan att leva och att hålla sig vid liv".

Presentation


En tjej som kämpar varje sekund av ångest, oro och tvångssyndrom. Samtidigt som jag måste klara av att vara en mamma åt mina söner.

Följ Min Blogg

bloglovin bloglovin

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011
>>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Kategorier

Arkiv

Bloggar

Länkar

Räknare

Vädret Trelleborg

Besöksstatistik

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se