Jag har julpyntat lite i veckan. Tillsammans med alla andra julfirande svenskar i Sverige. I år har jag köpt nya adventsljusstakar i storarummet. Mina förra i ek passade inte in här i den nya lägenheten, där allt annat går i svart.

Vissa saker måste man bara ha och som tillhör julen lite extra. Jag har bland annat en krubba som jag vårdar ömt. Den köpte jag för några år sedan och den betyder mycket för mig och min jul.

Sen måste man ju ha adventsljusstakar, stjärnor m.m Vanliga saker som man sätter upp i fönstret. 

Men det alla viktigaste, som alla julfirande människor måste ha är en julgran. En stor, maffiga och riktig julgran. Ingen plastgran eller en liten gran. Det ska vara ljus, kulor, glitter och allt annat man vill ha i sin gran. Huvudsaken är att den är mäktig och sticker ut.

Jag köper alltid en kungsgran, den luktar lite mindre, men den är tät, tjock och sticker inte. Granen ska vara minst 180 cm hög och jag är extremt petig när jag står där hos julgransförsäljaren och väljer.

Många köper sin gran precis dagarna innan julafton, men jag hävdar att det är för sent. Vilken nytta har man av granen då? När mellandagarna kommer så är man så trött på allt vad Julen heter.

Jag själv köper granen på Lucia, sen står den där och ser fin ut tills efter nyår och julen är slut. Det är ju innan julen, man tycker det är mysigt. Inte lika mycket efter.

Här är lite bilder på årets julpynt, här hemma:

För att göra en lång historia kort, så har jag kräkts för första gången på över 20 år. Jag lider ju av Emetofobi, rädsla för att kräkas. Jag har klarat mig undan magsjukan i alla dessa åren trots att barnen både haft den ena och det andra. Jag minns att jag kräktes senaste gången när jag var runt 6 år gammal.

Denna gången slutade det inte som alla andra gånger. Det började med att Vilde blev sjuk på fredagskvällen och sex timmar efter honom blev Tomas sjuk. Jag trodde absolut inte att jag skulle bli sjuk, för jag kunde ju inte bli sjuk i magsjukor, trodde jag. Dagarna gick och allt började bli som vanligt igen, fram tills onsdagen. Då blev Fredrik sjuk, fast det kom bara från ena hållet, det nedre hållet. Jag gick runt hela onsdagen och mådde lite illa och hade ont i magen. Efter att vi hade lagt oss så började jag må ännu sämre och på natten gick det inte mer. Jag fick springa på toa och hade diarré. Efter en stund blev illamåendet fruktansvärt och jag kunde inte hålla inne det längre. Så jag kräktes. Bara en gång, vilket var tur.

Nu vet jag hur det känns. Men var det verkligen så hemskt så att jag behöver gå runt med ångest och rädsla resten av året? Jag vet faktiskt inte. Hade jag kräkts 10 gånger så kanske jag hade tyckt det? Det är svårt, för nästa gång kan vara det värsta jag upplevt i hela mitt liv.

Jag har egentligen alltid haft tvångsproblem i livet. Redan som liten undvek jag att ta i "äckliga" och "smittade" saker, som dörrhandtag, hissknappar osv.

Jag fick diagnosen Tvångssyndrom när jag var 21 år. Jag hade precis fått min första son, Liam och året var 2003. Jag orkar egentligen inte skriva så mycket om det, men kan säga att jag blev livrädd för att jag på något sätt skulle drabbas av något som skulle lämna min son ensam, utan sin mamma. Jag var tvungen att skydda oss från allt jag kunde skydda oss emot. Ganska snabbt gick det till överstyr och helt plötsligt stod jag där och kunde inte gå utanför hemmet.

Jag förstod inte vad det var för fel med mig, förutom att jag höllt på att gå under totalt.

Sen en kväll i November 2003, så satt jag och såg en dokumentär om en tjej med Tvångssyndrom. Då gick det upp för mig att det var detta jag hade. Jag accepterade direkt att jag hade Tvångssyndrom och dagen efter ringde jag till psykiatriska mottagningen här på sjukhuset som efter lite bråk, gav mig en akuttid redan samma dag. Läkaren jag träffade där gav mig direkt en diagnos i stort sätt och långtidssjukskrev mig. Jag var så psykiskt utmattad vid den tiden och detta besöket räddade förmodligen mitt liv.

Jag hade bestämt mig tidigt i livet för att ha två barn tätt. Därför bestämde jag mig för att skaffa ett barn till MITT i all kaos. I November 2003 blev jag gravid med Melvin  och under denna tiden var jag helt emot att börja med medicin, fast läkarna vill det. Jag vägrade och sa, så fort bebisen är född så kan jag fundera på det. Nu när jag är gravid så funderar jag inte ens på det. Melvin föddes en augustinatt 2004 och lyckan var total. Jag började fundera mer på medicinering. Jag hade en vän då som också har tvångssyndrom och hon tog medicin. Hon mådde mycket bättre. Hon fick mig till att våga...

I December 2004, började jag äta Zoloft mot Tvångssyndrom och redan efter någon vecka mådde jag enormt mycket bättre. I små steg började jag leva ett bättre liv, tillsammans med mina två barn som inte känt någon annan mamma än en sjuk mamma.

Idag mår jag mycket bättre, men jag får jobbiga problem ibland. Jag testade tidigare i höst att sluta med min medicin, men redan efter två veckor kom jobbiga tvång tillbaka som jag varit av med i flera år. Så jag får acceptera att troligen medicinera mot detta hela livet. Och om jag aldrig blir bättre än så här så är jag ändå nöjd. För en gång i livet var jag riktigt, riktigt sjuk i detta.