Jag måste verkligen ha gjort något fint i livet som har välsignats med dessa underbara pojkar i mitt liv? Tänk att få vakna upp varje morgon och veta att hela ens liv ligger och sover i rummen bredvid?

För att dela med mig av vad jag vaknar till varje morgon så vill jag visa årets skol/dagisfoto.

Fotograf: Peter Löfqvist på Studio Blå

Syskonfoto

Liam

Melvin

Vilde

Hej!

Jag skäms över att skriva detta, men jag vill så gärna komma ur det och det väger mer än att undvika det. Jag är spelmissbrukare. Jag vill inte gå in på mer här i bloggen, men det börjar nu ta över mitt liv helt.

Jag ska från och med nu göra allt för att ta mig ur detta. Jag och min familj har förlorat så mycket tid och pengar på mitt spelande så nu måste något göras.

Hade jag berättat hur många pengar jag har lagt ut på detta under det senaste året så skulle folk få hjärtinfarkt. Men nu är det slut med det!!

Först har jag börjat kartlägga varför jag spelar och när jag spelar?

Allt handlar om ångesten och ensamheten.

Det är ångestdämpande och man glömmer den där ensamheten ett tag. 

Jag måste bryta det mönstret och hitta andra saker som är ångestdämpande. Jag märker att när jag är mer aktiv här hemma osv. så är inte spelandet lika viktigt för mig.

Jag har en sak som ger mig lugn och ro i själen, och det är min iPod touch. Med den kan jag flyta bort i min frihet och glömma allt annat för en stund.

Innan var min dator den tryggheten, men jag har fått erfara att internet är farligt. Jag kommer nog inte vara så aktiv på internet mer heller.

Idag den 16 Augusti 2011, börjar mitt nya liv. Mitt nya ångest och spelfria liv.

När jag startar min dator nu så möts jag av följande skrivbordsbakgrund:

Jag ska klara detta...för mina barns skull.

Jag skulle vilja berätta en liten historia för er. En liten, men väldigt tragisk.

Den 14 November 2008, föddes det en liten kille på Ystad BB. Han föddes in i en familj som hade det ganska jobbigt och som var väldigt splittrad. Men han var från första stund en otroligt älskad son och lillebror. Han döptes i Gylle Kyrka under våren 2009 och fick namnet Vilde Tomas. Hans dop blev väldigt litet då ingen ur hans pappas släkt kom. Vilket var och är väldigt förståeligt då det är 127 mil ifrån oss. Jag trodde att det var en ekonomisk fråga, men tydligen var det en personlig?

Man gillar inte Vildes mamma och då har man rätt att inte vilja ha med Vilde att göra heller? Det måste vara så, för något annat kan jag inte komma på? Och tro mig, jag har sökt svar i över två år nu.

Vilde har en storasyster som vi kan kalla Saga. Saga bor 30 mil ifrån Vilde och 100 mil ifrån deras farmor. Saga har träffat deras farmor ett flertal gånger och har på det sättet hunnit få ett förhållande med henne.

Nu till det tragiska i historien. Vilde har blivit åtsidosatt hela tiden. Han finns inte överhuvudtaget. Han får inga julklappar och inga födelsedagspresenter. Vilket är OKEJ. Det är okej att inte ha råd att ge något.

Vad är det då som jag tycker INTE är okej? Jo, det är att man under Vilde levnadstid ändå har gett Saga julklappar och födelsedagspresenter. Då är det ingen ekonomisk fråga. Då hamnar det helt plötsligt på ett personligt plan.

Det som är mest tragiskt i detta, ja något som jag tycker till och med är sorgligt. Det är att man väljer att köra bil i över 200 mil, tur och retur för att hämta Vildes storasyster Saga. Ta med henne till Norrland, ha henne i en vecka och sen bekosta hennes flygresa hem igen. När man ändå bara är 30 mil ifrån sin son och sitt andra barnbarn, sagas lillebror. Varför vill man då inte köra dessa 60 milen extra och träffa de? Som sagt, då handlar det inte om ekonomin utan något annat. Det är inte första gången under tiden Vilde har levt som man valt att hämta upp Saga till Norrland.

Till Vildes Farmor

Du har stängt precis alla dörrar som fanns kvar att stänga nu. Du har valt att inte ha honom som en del i ditt liv och det valet kommer du att få stå för i resten av ditt liv.  För ditt barnbarn är min son. Och som du behandlar min son, gör man inte.

En gång skrev jag till dig, att jag inte var bra nog för din son, Tomas. Men nu efter dessa åren har jag förstått, det är du som inte är bra nog för MIN son. Jag trodde vi kunde bete oss som vuxna människor i detta? Visst, jag är först att erkänna att jag har haft mina brister mot er, men nu har slagen tillbaka passerat en orimlig gräns.

Sen vidare, hur du stött bort din egen son Tomas är en annan historia. Men han är vuxen så det får han själv göra något åt om han vill det. Jag kan bara tycka. jag kan bara tycka det är helt uppåt väggarna hur du har mer kontakt med Sagas mamma än med din egen son. Sagas mamma som tog din son till tingsrätten och påstod där att han var en oförmögen pappa. Sagas mamma som stulit pengar från dig? Nej, Vildes farmor...något brister här. Jag har tre söner och jag kommer aldrig någonsin tappa kontakten med de. Jag kommer kämpa in i det sista, för att ha ett förhållande med mina barn. Jag älskar dessa underbara pojkar och jag bestämde mig den dagen jag planerade de, att ta hand om de resten av livet. Det är min skyldighet, även när de är 40 år, har misslyckats och är skyldig mig pengar...

Mina två äldsta pojkar förlorade sin farmor i cancer år 2003. Liam hann träffa henne en gång och Melvin som föddes år 2004, hann aldrig träffa henne. Jag ser hur stor skada mina barn tagit av att inte kunna träffa sin farmor. Melvin gråter ibland när vi pratar om farmor. Vi älskade alla farmor Birgitta. 

Jag själv är uppvuxen hos min farmor, så jag vet hur mycket en farmor kan betyda för ett barn.

Detta är en sorglig historia, från början till slut.

För att göra det lite mer förståeligt, så sätter jag in en karta på den lilla biten extra som det hade blivit om man hade velat träffa sin son och barnbarn. Det är den lilla biten mellan B och C på kartan.

How wonderful life is, while you're in the world.

Hej!

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Det har hunnit vara julafton och nyår. Allt gick bra förutom en lättare ångestattack på julafton.

Jag fick nog en dag i mellandagarna på alla dessa fruktansvärda panikångestattacker så jag säkte hjälp och bestämde mig för att ta tag i mitt liv, en gång för alla.

Jag beslutade mig att lägga stor kraft på att ta mina tabletter varje dag och inte slarva. Efter att ha tagit tabletterna varje dag nu i två veckors tid så mår jag mycket bättre. Jag har så smått börjat leva igen.

Jag drabbades av ett bakslag i mellandagarna då jag lade mycket själ och hjärta på en sak som blev en sån besvikelse tillbaka. Folk förändras aldrig tyvärr.

Jag har hittat så mycket annat här i livet som gör livet värt att leva. Detta året ska bli mitt år.

Det är skillnad på att leva och att hålla sig vid liv.

Jag lägger upp en bild från när jag startade min blogg, i Augusti 2008.

Julen har alltid varit en glädjetid för mig. Jag älskade Julen förr och det var min absolut bästa högtid på året. De senaste åren har jag dock fått ångest över Julen. Det är något som gör mig ledsen. Det är något som mitt hjärta sörjer.

Jag har ju förlorat min familj, mitt liv. Jag har ett stort hål i mitt hjärta. Jag önskar att allt var som förr...

Julen 2005

Jag saknar er!

Jag måste finnas, jag måste. De lever sitt liv genom mig...